Även om vi kanske inte vill så har nog många av oss en släng av att man inte vill vara till besvär. Slutar man äta socker och vetemjöl finns det en viss risk att några tycker att man är lite krånglig. Utesluter man dessutom mjölkprodukter, kött, tillsatsämnen och all form av stärkelse så kan man räkna med att det finns de som tycker att man är väldigt besvärlig. Att utesluta socker och sockerliknande mat är inget man kommer obemärkt undan med – iallafall inte om du samtidigt ska beblanda dig med andra människor. För vad vi äter är tydligen inte alltid ens egen ensak i alla fall inte om du går mot strömmen. Ska du på konferens med jobbet blir dina matvanor en punkt på konferensansvariges lista att meddela köket om specialkost med stort S, självklart blir köks- och serveringspersonal inblandade och med stor sannolikhet kommer de som sitter vid bordet omkring dig ha många frågor. Att bli hembjuden till grannarna på middag kan innebära att man inte bara redovisar sina matvanor utan även hela sitt hälsotillstånd- och plötsligt är mina matvanor även grannens bryderi. Att medverka på moster Agdas 90-års kalas utan att smaka prinsesstårtan kan vara nog så svårt, men att du inte ens dricker kaffe kan upplevas som en skymf mot stackars Agda och tas rent personligt – och nu är dina matvanor något som påverkar moster Agdas emotionella tillstånd. Att gå ut och äta med kompisgänget kan innebära att de får välja bort en hel del restauranger – för på vissa restauranger verkar det stört omöjligt att få till en hel måltid utan processad mat med sockerliknande effekter – och plötsligt kan dina matvanor inskränka dina vänners valmöjligheter om var fredagskvällen ska tillbringas. Har du barn som äter som du är det ännu mindre er ensak vad ni väljer att äta – mängder med personal inom förskola och skola kommer i allra högsta grad att bli inblandade. För att inte tala om föräldrar till alla kompisar som bjuder på barnkalas.

Och hur långt ska man låta omgivningen ta hänsyn till att man själv har valt att ställa sig utanför normen? Var de gränserna går är nog olika från person till person och från situation till situation. Det är kanske värt att ta en kopp kaffe för att göra moster Agda glad på sin 90-års dag om man inte har druckit kaffe på 10 år och känner sig stabil i övrigt och kan tänka sig att ta konsekvenserna det kan innebära.

Vanligtvis är man som skörast i början av en kostomställning och då underlättar det mycket att ha en stöttande omgivning. Att alltid ta med sig mat – i så gott som alla situationer är också en bra idé, i alla fall där så är möjligt. Vid konferenser och arbetsplatsjippon som innefattar mat brukar det vara lättast att själv ha dialog med köket och att i god tid innan meddela vad man kan och inte kan äta. Men på en konferens med 300 deltagare är det kanske inte läge att i förväg kontakta köket, sen stå och vänta. Och vänta. Och vänta på maten (för av någon anledning så kommer ofta specialmaten sist ut…). Och när den väl kommer är den kryddad med grillkrydda. Eller gjord på köpebuljong. Eller innehåller fond. Eller att såsen är redd med vetemjöl. I sånt läge kan det vara enklare att ha med sig en matlåda och bara be servitrisen om en tom tallrik. Inte för att det är så illa i alla restaurangkök – långt därifrån, men just när det är storproduktion kan det lätt bli fel. Vissa kockar blir snarare glada och ser det som en utmaning att göra något riktigt gott och nuförtiden finns det ju mängder med kockar som är jätteduktiga på rawfood och ”ren mat”.

Även på barnkalas brukar jag tillämpa ta-med-sig-egen-mat-konceptet. I samband med att jag tackar för inbjudan och rabblar allt som min son inte äter så frågar jag om det är okej att han får ta med sig mat – så slipper de göra något extra bara åt honom. De flesta föräldrar är tacksamma för erbjudandet . Jag brukar också fråga vilken typ av mat de kommer bjuda på för på vissa kalas är det ju bara tårta och fika medan på andra kan det förekomma korv och bröd eller nått annat mer mataktigt. Och så skickar jag med något att lägga i godispåsen.

Men visst händer det att det känns besvärligt ibland. Både att JAG är besvärlig för andra och att planerandet med matlådor är besvärligt. Men samtidigt så är det värt allt det besvärliga att få må riktigt bra och jag brukar tänka att jag gör omvärlden en tjänst också eftersom jag blir mycket grinigare och surare om jag inte mår bra!