Att maten skulle ha något att göra med ens tankar, känslor och personlighet tror man kanske inte. Men för personer som är känsliga för socker och mat med sockerliknande effekt kan maten spela en väldigt stor roll när gäller psykisk hälsa och påverka t.ex. självförtroende, empatiförmåga och huruvida man är kapabel att ta ansvar för sina handlingar eller ej. Det är ju stora grejer vi snackar om då! Självförtroende. Empatiförmåga. Ansvarsförmåga. För att bara nämna tre saker. Förmågan att känna samhörighet kontra utanförskap kan också påverkas av maten vi äter.

Blodsocker och signalsubstanserna serotonin och betaendorfin är hos de personer som är känsliga för socker och mat med sockerliknande effekt starkt sammanlänkade med maten vi äter. För min egen del brukar jag beskriva det som att mat som innehåller socker och mat med sockerliknande effekt liksom kidnappar min hjärna och gör att jag tänker tankar som inte är jag.

I tabellerna nedan finns egenskaper som blodsocker, serotonin och betaendorfiner är med och styr över. Den övre tabellen visar egenskaper som vi har större tillgång till när nivåerna är optimala. I den nedre tabellen de egenskaper som lättare blir tillgängliga när nivåerna är låga, eller ostabila. Hos en person som är känslig mot socker och mat med sockerliknande effekt påverkas blodsockernivåerna kraftigare vilket gör det lättare att få ett kraftigt svängande blodsocker. Ett svängande blodsocker är med och rubbar nivåerna av serotonin och betaendorfin vilket gör att hos den känslige så aktiveras lättare de egenskaperna på den nedre listan. Dessutom skapar socker och mat med sockerliknande effekt ett högst kortvarigt men nog så härligt besök i den övre tabellen, vilket gör oss benägna att ta oss dit igen, och igen, och igen. Eller för att tala i klarspråk: beroende har uppstått.

Optimala nivåer:

Låga nivåer

Så inte nog med att hjärnan känns kidnappad, den blir dessutom utsatt för utpressning – för visst vill man tillbaka till den övre tabellen så fort som möjligt? Detta är ju något som matindustrin drar nytta av, bl.a. ägnas mycket forskning till att hitta den ultimata Bliss-pointen, dvs den blandning av socker, fett och salt som ger högst utdelning på den övre listan – för då är ju chansen som störst att vi äter den produkten igen, och igen, och igen.

Med helt vanlig oraffinerad och oprocessad mat kan man se till att befinna sig större delen av tiden i den övre tabellen genom att äta på ett sätt som ger en jämn blodsockerkurva. När man ser det ur detta perspektivet får uttryck som ”unna sig” en helt annan innebörd. Jag unnar mig dagligen förutsättningarna för att tillbringa så stor del av mitt liv som möjligt i den övre tabellen – där trivs jag bättre med mig själv, jag är en bättre mamma och är trevligare för min omgivning. Win-win åt alla håll (förutom möjligtvis för de matproducenter som lägger förmögenheter på produktutveckling av mat som jag aldrig kommer köpa…) Självklart blir man inte immun mot besök i den nedre tabellen, livet är ju fullt med annan stress och tråkigheter som kan hända och som gör att man hamnar där ändå periodvis, men jag har inte lust att tillbringa mer tid än nödvändigt där genom att även äta mig dit. Så om jag får frågan om jag inte ska ta och ”unna mig” t.ex. en kladdkaka blir det med ovanstående i bakhuvudet en mycket märklig fråga i mitt huvud. Det blir liksom svårt att se hur ”unna sig” och kladdkaka ens kan sägas tillsammans. Unna sig = något mysigt, trevligt, härligt som gör mig gott. Kladdkaka = hög risk för att mental kidnappning och ev påföljande utpressning. Nej, valet blir inte så svårt  – jag unnar mig hellre mental balans och ett jämnt humör.

Som sagt – socker och mat med sockerliknande effekt handlar om sååå mycket mer än risk för hål i tänderna och övervikt!

För den som vill veta mer rekommenderar jag att läsa Bitten Johnssons ”Sockerbomben” och Kahtleen Desmaisons ”Potatoes not Prozac”.