Dagen började med tankar på lidande och kämpande. Skapar vi lidande bara för att få kämpa och efter det vara värdiga vår belöning? Som samhälle ger vi mer uppskattning till de som kämpar sig till något än de som glider på en räkmacka. Men handen på hjärtat – skulle vi inte alla vilja ha lite mer räkmacka i livet? Trots det skymtar Jante fram med sin missunnsamhet mot de som det går allt för lätt för och de som föds med silversked.

Är kämpandet egentligen egots styrning att även i vårt lyckande få oss att känna oss otillräckliga, ”har jag lidit tillräckligt för att få detta, eller behöver jag lida lite till?” Det är konstigt, för man har ju inte mer värde att ge till andra bara för att man lider. Ändå blir vi uppmärksammade och får erkännande av vår omgivning för att vi lider/har lidit. Misstolka mig inte – jag dömer inte lidandet som något fel i sig och givetvis önskar jag alla i lidande styrka på vägen och att nå lättnad, och jag förringar inte på något sätt varje enskilt upplevt lidande. Jag vill bara öppna upp för tanken att man kanske kan syna det där lidandet lite i sömmarna för att se om det verkligen är något vi ”behöver” eller om det bara är ett lutherskt arv som syftar till att hålla oss på jorden istället för att breda ut våra vingar och tro att vi är något.

Jag tänker att ibland, eller kanske ofta, ligger det skuld undangömt under lidandet. Som att lidandet är vår botgöring och att vi genom att lida kan lätta vår skuldbörda – helt omedvetet förstås, och kanske som ett skydd för den innersta kärnan. För vem vill skylta med vad man känner skuld över, risken är ju stor att omgivningen dömer. Nej, bättre då att lida – man får både uppskattning och erkännande och sakta men säkert kanske skulden torkar ut. När jag tänker på det så undrar jag om det inte kan finnas en gnutta sanning i det- att bakom varje lidande finns en motsvarande mängd skuld. Vad skulle i så fall hända om vi erkänner vår skuld för oss själva – kanske kan vi förkorta lidandet?

Lidande kan ju gestalta sig i många olika former och kräver ofta ett visst mått av kämpande för att ta sig ur. En kvinna berättade för mig att hon upplevde att hon hade det kämpigt i relationen till sina barn. Hon upplevde att barnen inte lyssnade på henne och det blev ofta bråk och tjafs hemma, och hon led av frustrationen över att inte veta hur hon skulle göra för att det skulle bli bättre. Kanske ett ganska vanligt vardagslidande/vardagskämpande. Till slut insåg hon att hon hade jättemycket skuldkänslor gentemot barnen över att ha separerat från deras pappa.

Kanske skapar vi helt enkelt lidandet för att skulden blir för svår att ta till sig, den kanske gör för ont i hjärtat att se i vitögat? Jag blev inbjuden av en facebookvän att stödja en insamling där en person skulle utföra kraftig fysisk ansträngning under en lång tid för att ge uppmärksamhet till sjukdomsforskning. Intentionen är beundransvärd samtidigt förundrades jag över att vi har skapat oss ett samhälle där man genom lidande/ansträngning/kämpande ska vara till hjälp för andra. Jag funderar lite över i vilket läge jag själv är till bästa nytta för andra – är det när jag lider, eller är det när jag är fri från lidande?

Ska vi verkligen ha lidande och kämpande? Jag skulle hellre bara vilja ha det gott! Ibland undrar jag om det inte är min egen känsla av att inte vara värd allt jag önskar mig som skapar lidandet/kämpande/hindret på min väg att nå dit jag vill.
Bara en tanke.