Att unna sig eller vara värd är nuförtiden ofta starkt kopplat till mat som inte är bra för kroppen. Sällan ”unnar” vi oss en morot, ett yogapass, en tupplur eller en promenad. Möjligtvis kan vi unna oss en massage eller en spa-upplevelse, men oftare faller nog unnandet in under kategorierna mat och dryck. Och det luriga med unnandet är att det alltid går att hitta en anledning till det. Glad eller ledsen, fira eller sörja, avslutning eller uppstart, lyckats eller misslyckats. Hur man än vrider och vänder på orsakerna så blir resultatet ändå detsamma – vi äter eller dricker någonting som vår kropp hellre hade sett att vi låtit bli.

Tänkvärda formuleringar kring ”att unna sig” stötte jag på i Göran Larssons bok ”Skamfilad”:

”/…/Det finns ett uttryck som förekommer allt oftare: ”Det är jag värd.” Ibland är det sant, men många gånger är det bara ett billigt sätt att legitimera utageranden och beroendebelöningar som är vanhedrande och under vår värdighet. Beroendebelöningar tar inte bort någonting, löser ingenting, förändrar ingenting och bidrar inte till vår utveckling. Beroendebelöningar tillfredsställer våra begär, inte våra behov /…/ Att hedra sig själv är att ta hand om sina verkliga behov. Att hedra sig själv är att ge sig själv löftet att inte leva under sitt eget bästa. Att hedra sig själv är att återerövra sitt värde, sin värdighet och sina värderingar /…/

Ibland tycker jag synd om våra kroppar som gång på gång får jobba i uppförsbacke. Jag är övertygad om att kroppens inneboende intelligens hela tiden strävar efter hälsa – att hälsa är det naturliga tillståndet så länge vi inte gör saker som förhindrar. Att hedra sin kropp är att ta hand om kroppens verkliga behov – ”för det är jag värd!”