När jag gick i mataffären häromdagen slogs jag av hur lätt det är tro att man ”vet” och förlita sig på vad man lärt sig för länge sen. När jag började växla över till att äta mer och mer sockerfritt lusläste jag alla innehållsdeklarationer på de varor jag ville handla för att undvika att få i mig något jag inte ville få i mig. Ibland kunde handlingen ta dubbelt så lång tid som vanligt. Men det räckte med ett fåtal långa handlingspass för jag har bra minne. Det brukar räcka med att jag har läst på en vara en gång, sen kommer jag ihåg huruvida den varan matchar mina önskemål eller inte. På mina sockerberoendekurser uppmanar jag alltid deltagarna att läsa innehållsförteckningen på allt. I helgen när jag var och handlade med en god vän och kollega inför en gemensam raw food-kurs vi skulle hålla insåg jag att jag går fortfarande runt och till stor del förlitar mig på minnet av det som stod på innehållsförpackningar för över tio år sen. ”De här soltorkade tomaterna innehåller bara salt, de tar vi!” säger jag bestämt men sneglar samtidigt på innehållsförteckningen för att bevisa att jag har rätt. ”Tomater, salt, konserveringsmedel: natriumdisulfit”, läser jag. ”De här tomaterna brukade bara innehålla salt”, rättar jag mig och vi letar upp ett annat märke utan onödiga konserveringsmedel. Samtidigt noterar jag för mig själv att det kan vara läge att återigen läsa på innehållsförteckningen, både för de varor jag brukar köpa och för de varor jag sedan länge ratat, för vem vet jag kanske undviker vissa produkter helt i onödan?