Uncategorized

Önskas: lite mer mat-metoo#-tänk…

Jag upplever att vårt sociala hanterande av socker och vetemjöl är väldigt likt det kring alkohol. Det finns både smygande, smusslande och hymlande inslag kring bägge fenomenen. Om man t.ex. säger att man inte dricker får man ofta en redogörelse för hur den andra personens alkoholkonsumtion ser ut. ”Jag dricker faktiskt väldigt sällan, det är inte alls ofta faktiskt, jag har nästan slutat helt, jag dricker bara ett glas rött ibland” eller något liknande brukar man få reda på utan att man frågat. Likadant är det ofta, i alla fall för mig, om jag säger att jag inte äter socker och vetemjöl. Olika varianter av temat: Jag äter inte heller särskilt mycket, jag har slutat nästan helt, jag äter bara ibland, men den här ser så god ut så jag passar på”. Vad är det som gör att vi känner att vi måste förklara oss? För vem är det vi försöker övertyga – är det sig själv eller den som lyssnar?

Just socker kan vara ett oerhört laddat ämne. När man går emot strömmen och försöker tacka nej när det bjuds på fika startar ofta en övertalningskampanj – ”kom igen nu, en liten bit kan du ta, du ska ju ut och springa i eftermiddag, en liten bit ibland gör ingen skada, jag vill ju inte äta själv”. Så även om man egentligen inte vill är det lätt att låta sig övertalas, särskilt när man har ett aktivt sötsug som också försöker övertala en inifrån. I det läget hade man ju behövt en stöttande och peppande omgivning istället för en omgivningsom drar ner en. För det är ju faktiskt så att vi ofta inte har en aning om vad som pågår inom andra människor. Personen som försökte tacka nej kanske kämpar för att ta sig ur ett beroende, och kommer gå hem med skuldkänslor och upplevelsen att misslyckats idag med.

Jag skulle vilja uppmuntra till lite metoo#-tänk även när det gäller mat. Att man själv ska få bestämma vad man ska äta ses som en självklarhet. Men är det det?  Ibland kan sociala påtryckningar bli för stora och göra att man inte alls följer sin egen vilja. Det kan vara särskilt svårt om man håller på att ta sig ur ett sockerberoende eller precis har bestämt sig för att börja äta sundare för just initialt i ett förändringsarbete kan vi känna oss ganska sköra, särskilt när vi har ett biokemiskt sug att brottas med. Där hade det ibland behövts lite mer social respekt från omgivningen –för om vi känner att vår kropp skulle må bra av att utesluta viss typ av mat så borde vi inte behöva ifrågasättas, förklara oss eller övertalas att gå emot det vi känner är rätt för oss. För att sätta det i ett annat perspektiv: tänk om det vore lika odramatiskt att säga – ”jag tänker sluta äta socker” som det vore att säga – ”nu ska jag ta ett uppehåll från att äta morötter”. Att sluta med morötter är definitivt ingen social kioskvältare, troligtvis kommer ingen större hejarklack försöka hindra dig från ditt mål.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.